journowannabee

Det är snårigt och kallt. Isen är hal och röken från mina andetag är det enda vita mot en svart himmel. Vart steg jag tar är ett försök att fly stormen som jagar och ett närmare en avgrund. Kan fortfarande känna värmen från din kropp och pulsen som lät som en hamrande ramsa. Stanna. Kvar. Stanna. Kvar. Stanna. Så jag stannar. Lyfter blicken medan jag ryser. Snart fångad av jägaren och ångesten. Försöker minnas vad hjärtat tänkte innan det frös. Biter ihop och vägrar röra mig trots vinden som piskar mot ansiktet. Drömmer om en vår som är våran. Om en solkysst äng dit ingen annan hittar. En hörna i universum som ligger bortanför allt som finns, allt jag minns, allt jag hört och trott om mig själv. En plats ingen annan vågar närma sig för att de älskar det som var. Håll mig inte tillbaka. Låt mig kasta mig ut, barfota, ge mig vingar så jag kan andas. Väck. Mig. Väck. Mig. Väck. Och jag är vaken. Nedkyld. Men vägrar fortfarande blinka. Kylan är en rock. Det kommer närmare, så nära att jag kan höra orden. Men rösten är en annan än min egen. Budskapet är oväntat. "Jag är bakom dig." En varm hand på ryggen. Tankar om nästan bortglömda ögonblick. Jag kontrollerade allt jag kunde se, planerade allt jag kunde förvänta mig, sorterade allt som föll över mig, dödade allt som värmde. Tillät inte mina ögon att skåda dig av rädsla att vinna dig. Ville inte att du skulle bli vunnen av mig. Kylan är en tvångströja. "Bakom dig". Du försvann inte för att jag inte lät dig vara en lykta, lämnade inte när jag lät annat bli mitt framtidshopp. Vill inte vandra vidare. Du är bredvid mig. Ser mig om. Blommorna slår ut i dina spår, solen stiger i längtan efter att se dig. Kalla på mig där du står på ängen. Jag ser dig. 

Vi kallar oss Kristi kropp. Och tänker på de fötter som vandrade på stormvågorna. De händer som rörde den spetälske utan att bry sig om att spetälskan kunde få de händerna att falla av. Vi kallar oss Kristi kropp. Och ser framför oss det ansikte som lyste upp förklaringsbergets topp. De ögon som kunde få Sackeus att lämna sin upphöjda position och allt han ägde. Vi kallar oss Kristi kropp. Och bilderna flimrar fjärran, lika ogreppbara och avlägsna som drömmar är när man just vaknat. Ska vi mätta de hungriga med våra brödsmulor? Ska vi väcka de döda med tårar och tro? Ska vi skaka den skitiga värld vi i smyg dömer dagligen? Mästare, mirakelgörare, vi kan inte. Vi kallar oss Kristi kropp. Men vi är inte en kropp. Vi är ett inbördeskrig. Vi ropar om grannens misstag så fort vi Hinner. Vi är blottade bödlar varenda en. Missunnsamma, självrättfärdiga och har alltid rätt. För vår granne har alltid gjort fel.

Vi kallar oss Kristi kropp. Och det är vi. För det finns ännu en bild av Kristi kropp. Den som skälver av smärta, den som rycker och skakar skadad och söndertrasad. Den som blöder och knappt hänger samman i en enhet. Kristi kropp på korset, det är vi. Lemmar som skriker ut sin smärta, krossade ben, sårade kroppsdelar utan styrka, en enhet som knappt hänger samman. En syn att gråta åt. En kropp för världen att håna. En kropp redo för graven och maskarna.

Men det finns hopp bortom korset, bortom graven. Det finns uppståndelse och en kropp som skiner av den härlighet bara himlen äger. 

Vi kallar oss Kristi kropp. Käre Gud, läk den samman.

Mellan 1200 och 1500 timmar i buss. Det är typ 65 dygn sittande i buss. På två år. Värt det? Ja absolut! Och nja... Det bästa med SVF är att de inte riktigt är medvetna om vilken tid de befinner sig i. Det ger skolan en skön, nostalgisk touch. Det gör att man inte är rädd för att ta ut svängarna i undervisningen, bara att man har det långa reportaget som inriktning, och när jag säger långt, menar jag inget under 45 000 tecken - (kanske lite överdrivet), när ordet reportage för det flesta är lika med Metros längsta artiklar som ligger på typ 1500 tecken, säger väl egentligen tillräckligt.

Det sämsta med SVF är att de inte riktigt är medvetna om vilken tid de befinner sig i. Det ger skolan en lite gråstel, seg touch. Det gör att man är rädd för att ta ut svängarna i undervisningen, under ett år har vi haft oändligt antal uppgifter som alla varit bortom sans ambitiösa och hade vi fått göra en tredjedel av dem hade vi kunnat lära oss något på det, få det kvalitativt och utvecklats som skribenter. Men nej, alla moment måste hinans med, en inlämnad uppgift är viktigare än en bra uppgift är mottot.

Jag kommer sakna klassen, den småsunkiga pizzerian, lärare som inte lärt sig pedagogik, lärare som bara kan pedagogik och lärare som pendlar mellan att ha allt och inget. Men de ska ha allt cred för sina hjärtan och sina högt ställda mål att göra oss till duktiga journalister. Om jag rekommenderar utbildningen till någon annan? Ja absolut, på följande premisser:
- Du vill gärna ägna all din tid åt skolan, åt plugg och åt uppgifter under två år. Du har ingen ambition att ha jobb, intressen eller tjäna pengar vid sidan av skolan.
- Du har inget intresse av att lära dig foto eller redigering.
- Du älskar att ha metodiktenta samma vecka som ett arbetslivsreportage ska lämnas in och du ska läsa ut och recensera en roman från 1880.

Bitter? Inte alls. Jag tror faktiskt, hur än detta låter, på den där journalistutbildningen. Den har mycket bra, läraorikt, utvecklande. Det finns potential och möjligheterna. Om man bara vore öppen för förändring skulle SVF kunna bli så otroligt mycket bättre än man är idag. Nu blir betyget bara: bra. Kanske kommer det betyget höjas med åren när man märker hur mycket som faktiskt präntades in under dessa två år. Just nu vill jag bara ha mitt liv tillbaka.

Nu funderar du på den där rubriken, för du känner att det här var ju faktiskt något mer än två ord. Så här kommer det:
Frustrerande fantastiskt.